Okej, så det är bara att inse. En stor del av mitt musikintresse har gått över i ett litteraturintresse. Vad har hänt? Det har ju pyrt länge men i höstas spräckte jag en gräns. I min koncentrerade ensamhet i södra Polen fick jag i samband med att jag läste Gravity's Raibow upp ögonen för världen, att den fanns och att jag var en del av den. Och allt blev plötsligt intressant och spännande. Allt utom att inte göra något: ta in, tänka, applicera, distansierare sig, ta in annat, jämföra, skapa sig en bättre bild. Det känns som att min introspektion hade nåt ett läge där jag plötsligt kunde ta in, mitt inre strävande kunde börja intimisera den yttre världen. Och... då fick jag en ostillbar törst för litteratur.

Så, vad är skillnaden, varför inte musik? Musik är kul och musik är bra. Musik målar landskap och det skapar fantastiska upplevelser. Men som mitt intresse framförallt har rört popmusik (i bred bemärkelse) är det också begränsat till en slags naivistisk, motstånds-, ungdomskulturell estetik. I varje fall finns det en del av den som vill gå i mot finkultur. För att inte tala om hur den ofta är klemig och estetiserar misslyckande och olycka. Detta är ju lite vad High Fidelity handlar om, där huvudpersonen skyller sina relationsproblem på det konstanta lyssnandet på låtar om olycklig kärlek. Detta kände jag mig totaltrött på. I litteraturen finns givetvis samma sak, men den kanoniska litteraturens motsvarigheter, den romantiske hjälten, dekadansen, var i all fall mer induktiv för mig då. Ett nytt språk. Och till skillnad från musik består det ju också av ord till en mycket högre grad. Ofta tycker jag att det inte är någon större skillnad mellan olika konstarter - samma metafysiska upplevelse kan skildras i bild- musik- eller skrivkonsten - men formen, orden, kändes då plötsligt så skönt klargörande från den metafysiska dimma musiken svept om mig. Ord.

Inte för att säga att det inte finns seriösa textförfattare inom den genre av musik som jag definierat som popmusik, och som undgår att falla under denna maskeradkostym för evig ungdom. Och på många sätt är det just dessa som givit mig mitt intellektuella och litterära intresse. Och här vill jag framförallt nämna Momus, som gör något som man bred benämning kan kalla popmusik men bryter mot alla faut pas, är intellektuell, seriös, stundom så fel estetiskt, (idag) för gammal för en popartist men oerhört vital. Och kanske har han börjat gå mer åt att bli en avantgardeartist med flera olika uttryck (idag gör han också mycket konstprojekt och skriver romaner). Liksom mitt kulturintresse. I musik faller det mer och mer från det som jag på något vis förväntar mig. Det gör ont att höra. Åtminstone utan distans, ärlig kärlek och någon slags unikhet. Gärna spekulativ men framförallt obesudlad i sina ambitioner och mycket hög lyssningskvalitet. Dess motsats är inte bara kommersialism utan också, och framförallt, sökthet och hipphet. Här finns ZNR, Kit Ream, The Sound of Feeling, Kuni Kawachi, William R. Strickland. Fantastiska skivor i vakuum. Och utåt längs musikhorisonten finns så mycket mer. Frijazz, real people, avantpop, konstrock, glömde fjärde och femte album av mellanstora artister, för att inte nämna alla de många länder som knappt finns med i (åtminstone min) skivsamling.

Nu har jag ju så klart hållit på med musik och skivsamlande sen mellanstadiet men är väldigt ny med ett stort litteraturintresse, men jag vet ju hur det är att beskriva ett berg. Om Gravity's Rainbow ska jämföras med en motsvarande musikupplevelse kommer jag spontant att tänka på King Crimsons In the Court of the Crimson King, som jag för första gången hörde somamrlovet mellan sjuan och åttan och som kom väldigt starkt att påverka mitt musikintresses vägval. Fram dit jag är nu. Och om jag i litteraturen är på In the Court of the Crimson king är nu, vad kommer litteraturens ZNR, Kit Ream, The Sound of Feeling, Kuni Kawachi, William R. Strickland vara? Det får vi se! Jag har en fantastisk resa framför mig!

Sista tentan på måndag. Två hemuppgifter kvar. Den sista biten av en tung termin. Ska faktiskt bli väldigt skönt att bli klar. På onsdag reser jag till Japan. Till Osaka och hälsar på Felix. Skönt. Kul att komma iväg och jag tänkte först att jag skulle behöva en paus, men känner mig rätt peppad just nu på alla nya intryck. Och slippa postterminsångesten. Och Japan. Detta Japan. Där jag faktiskt har bott. Haft ett års liv. Lägenhet, skola, flickvän, jobb. Tankar, ensamhet, språkproblem. Utekvällar och god mat.

Jag bodde i Japan år 2007. Från början av januari till slutet av december, så ungefär hela året. När jag reste var jag 21 och när jag återvände var jag 22. Märkligt. En konstig paus från resten av min biografi. Lite frikopplad och svår att placera in. Varför reste jag dit? Först och främst ville jag bort. Jag trampade vatten här hemma. Kom ingen vart, kände mig ensam och ville iväg. Sugen på nåt nytt. Och nytt var det. Och annorlunda. Upplevelsen att bo utomlands, som utbytesstudent eller dylikt, i ett land där man inte kan språket är mycket speciell. Den fick mig att ana vad det innebär att inte ha ett hemland och vad det innebär att vara invandrare. Det kan nog vara väldigt jobbigt. Jag lärde mig ganska bra konversationsjapanska och skrivförståelse som ett barn. Men alltid något! Mina bilder sammanblandas av fruktlösa utekvällar uppradade på varandra, med andra utlänningar, i Shibuya, Shinjuku, Roppongi, och karaokekvällar, lite varstans, med kompisar, med svenskar, med japaner, och Tokyos ändlöshet, ultrahippheten, ljus, vänstertrafik, trånga lägenheter, skivaffärer. Och mest av allt minns jag nog alienation. Oförståelse på grund av språkbrister (deras brist på engelska, min på japanska) och oförståelse på grund av olika ideal eller kulturella skillnader. Vad gjorde jag där egentligen? Jag gillade Kobo Abe och Yukio Mishima. Min fascination av Pizzicato 5 och vissa andra japanska popkulturfenomen hade redan gått över. Och den kyla och kommunikationssvårighet Abe och Mishima talar om, svårigheten till individualitet i ett kollektivistiskt samhälle, var det som uppenbarade sig för mig. Antagligen helt enkelt på grund av språkproblemen. Men också: jag identifierade mig med japanska outsiders. De var outsiders i Japan, och så var och blev även jag det. Inte så konstigt å andra sidan, som nationell mytologi har Japan tagit skönheten och ensamheten. Vissa minnen är mindre roliga, andra mer.

Det som jag minst gillade är hur jag verkligen upplevde Japan som ett mycket ytligt samhälle, utseendesfixerat och utan ingångar till filosofiska eller personliga samtal: "nu ska vi vara glada"- eller fulla-umgänge eller strictly business. Saker jag å andra sidan gillade är hur samhället faktiskt lägger upp en för uttryck av spontan barnslig glädje, hur fantastiskt praktiskt och användarvänligt precis allting är, hur det i princip är omöjligt att bli bestulen på någonting överhuvudtaget.

Men nu ska jag dit igen, alltså. Felix bor där och det är hög tid att besöka. Som pepplitteratur har jag köpt Donald Keenes självbiografi. Antagligen mycket bra läsning. Keene studerade som jag förstår japanska under andra världskriget och flyttade dit på 50-talet och kom in i författarkretsar. Då började han översätta dem han lärde känna och andra författares verk, däribland Mishima, Abe och Dazai. Det ska bli kul att se saker med nya ögon, vara i Kansai-området som jag knappt känner till, tala japanska igen. Som med alla andra platser, handlar det ju till syvende och sist om att hitta det och de man tycker om, göra det och umgås med dem. Desto mer påverkad man blir av platsen, desto mer är det antagligen något som saknas i en själv.

Terminen börjar lida mot sitt slut. Det har varit en bra och kul termin. Jag har jobbat hårt framförallt med en uppsats om Andrzej Żuławskis debutfilm Tredje delen av natten och med kursen i rysk litteraturhistoria -en roman med ganska mycket kringlitteratur i veckan. Här är ett foto på en del av kurslitteraturen:

Tentan är om tio dagar eller så. Med 4000 sidor eller så tillryggalagda, känns det som en av de mest krävande 7,5-poängskurserna jag läst. Jag fick A på min första större uppsats och det känns så skönt att komma framåt med studierna; och att lära och förkovra sig! Passande och samtidigt börjar ju sommaren och det är så skönt med värme och solglasögon, park och klippor, picknick och promenader -det får upp mitt musikintresse! Vintern känns som en snöhög man skyfflar sig igenom med tung litteratur, och sommaren dansar man igenom med ljud och sång! Och litteratur på dagen. Fint och befriande.

Sommarplaner: jag ska till Japan i tio dagar, en sista fest i London-lägenheten, mycket tid i Stockholm, någon resa i Sverige och kanske med damen någonstans i Europa. Härligt. Och musik! Förhoppningsvis kommer klubben igång i juli. Har än så länge bara ett gig planerat in annars (på Riche, hör och häpna!) men tror att det kommer lätta lite och bli mer snart. Spelade med nöd och näppe endast orgelmusik i fyra timmar igår på klubb Musette, men det gick igenom och var mycket kul. Skönt att hinna med sådant, mata själen och få ut skivorna utanför lägenhetens portar.

Sommar och fritid. Av båda har det varit lite sedan förra sommarn. Känns lite läskigt men framförallt kul. Så skönt att läsa med helt fritt val, att hinna med så mycket! Ska jobba vidare på egenskriven musik därtill. Mer om det snart. Vad gäller förkovrande har jag det gott vad gäller musik och litteratur, men trängtar efter sublim och poetiskt intensiv film. Förslag mottages gärna! Inte sett mycket film på sistone (förutom Tredje delen av natten 15 ggr eller så) men blev mycket nöjd med den av Per lånade L'hypothèse du tableau volé. Vacker, poetisk, komplex och djupsinnig.

Men än har terminen två veckor kvar och mycket står på dagordningen. Jag gillar hur det är nu, och sommaren kommer bli en skön och önskad respit att inte arbeta ihjäl sig på.

Nu är jag verkligen tillbaka i Stockholm, med en dryg månads vistelse här. Det är mycket att göra och mycket jag vill göra. Jag pluggar och har kommit igång lite med skivspelandet, vilket är kul. Dock måste jag definitivt komma in i mer produktiva mönster, då en naggande känsla av att jag är på väg att råka låta allt falla mig ur handen pinar mig. Jag ska snart lägga upp lite poplåtar jag har gjort. Jag har ett par spännande provrep med olika folk de närmaste veckorna. Jag hoppas det blir nåt kul av det! Snart kommer mer nyheter om Cul de Sac också! Jag jobbar också på en mix som kommer upp i dagarna. I takt med att jag läser de ryska realisterna har jag låtit mitt skägg växa ut också:

Så: Att återvända. Jag har nästan hunnit träffa alla mina vänner, men liksom när jag for hem från Japan, träffar man nästan mer folk under en kort semester här än när man väl är tillbaka -då är man ju ändå här och känner ingen brådska. I Polen tillbringade jag så ofta hela dagar och nätter därtill med en bok på café -läsande, tänkande och så att säga hög på inre upplevelser. Hur finner man det i Stockholm, som är tyngt i sin stockholmskhet, vardag/förutsägbarhet och passiva strypande av stora framåtblickande impulser? Alla dessa själsliga drunkningsolyckor i Stockholm -min hemstad! För min personliga del, måste jag väl helt enkelt hitta hem hemma.

Det är klart jag önskar att Stockholm var mer spontant kulturellt, att tanken och hjärtat och hoppet flödade mer obehindrat fram, att kaféerna hade öppet sent och severade whiskey billigt, att damerna hade den katolska blicken med den utsökta blandningen av lidande och lidelse. Men det ser inte ut att bli så. Det är inte här. I en mysig och lättläst essä utvecklar programmeraren Paul Graham sin syn på växelverkan mellan städer och ambition. Hur en stad, en större samling människor med andra ord, hjälper respektive hämmar ens ambitioner, försök, tankar, liv. En annan formulering är kanske att staden har en mytologi, som den försöker leva upp till.

Så vad är Stockholms mytologi? En god vän föreslog att Stockholms mytologi är att vara en storstad. Vad innebär det? Vill vi vara större än vad vi är? Mer kosmopolitiska, kulturella, rika? Lite en mytologi utan strävan, då vi ju är en storstad, åtminstone Nordens största. Vart strävar vi? Jag vet inte. Kanske strävar vi att vara där vi är, få det lite bättre för alla, lite mer av samma. Väldigt snällt och tryggt. Och läser man till exempel engelska wikitravels Stockholmsartikel, låter det sannerligen idylliskt. Jag tror att mina personliga tveksamheter ligger egentligen i Stockholms brist på ärlighet och dess igenfyllande av detta hål med politisk korrekthet: svårigheten och ointresset av att ta en diskussion, och det direkta överslätandet av någon potentiell meningsskiljaktighet. Ett frö för diskussion? Sällan på djupet. Inte här i varje fall.

Kraków har på många sätt en mycket mer uttalad mytologi. Många som inte varit där vet att den ofta kallas kulturstad: dess historia, arkitektur, konstnärer, författare med mera. Det är dock inte direkt experiment och avantgarde utan snarare intellekt och finkultur som staden mytologiskt-ambitiöst pyr av.

Så -hur påverkar den en? Som Paul Graham påpekar i sin essä så är det ganska mycket på uppsnappandets och smyglyssnandets nivå. Förutom det man ser runt omkring en så påverkar subtilt den kollektiva ambitionen - det allmänna glunkandet, stadens andning - ens egna, personliga väg.

Jag gillade verkligen Kraków och måhända återvänder jag. Kraków har många nackdelar och Stockholm är ju framförallt så enkelt (tryggt, städat, välfungerande, säkert). Men jag tror inte att det är det jag behöver just nu. Men kanske döljer sig vackra underjordiska floder, rika guldådror, här någonstans, i mig, i er. Jag är precis hitkommen, alltså är det också början på en ny resa!

Idag har jag varit hemma i Stockholm i tre veckor; direkt inslungad i ett Stockholmsliv. Skola, flickvän, böcker, kompisar, utgångar, DJ:a. Att jag har bott utomlands i nästan ett halvår kommer som alltid i vågor. Klatscharna mellan mitt liv i Kraków och det här blir ändå rätt lätta eftersom jag tonade in och lägger ner så mycket tid på det jag verkligen vill göra. Jag tillbringar säkert i snitt fem timmar per dag på bibliotek. Pluggar och läser. Och försöker skriva. Jag har också börjat skriva och spela musik en hel del på sistone. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mina låtar som går åt det klassiska, så jag skriver poplåtar. Jag känner mig faktiskt rätt fri i sinnet.

Jag läste slutligen ut Pynchons Against the Day efter sex och en halv vecka (men jag bytte ju land och grejer...). 1220 sidor pre-einsteinsk fysik tagen långt i spekulation. Inte riktigt smält den än. Mycket bra, men inte lika stenhård och samlad som de jag läst av honom tidigare, Gravity's Rainbow och The Crying of Lot 49. Dock skönt att avsluta, eftersom jag i en av kurserna jag går i vår, rysk litteraturhistoria, på tre veckor ska läsa Brott och straff, Anteckningar från källarhålet och Anna Karenina. Ska bli intressant. När jag för ett par år se'n läste Brott och straff läste jag en äldre översättning som gjorde boken lite tungrodd. Ska bli intressant att läsa den senaste!

Jag har också översatt denna essä om schack och litteratur, mer exakt om hur man kan få romaner att spela schack mot varandra, till svenska för det kommande numret av OEI.

Nåväl, dags att återgå till djupläsande av Andrzej Żuławski-intervjuer!

Så då är man tillbaka i Stockholm. Det konstigaste med att vara här är att alla pratar svenska. Det känns alldeles för lätt! Här finns inte den där lilla barriären när man ska kommunicera, som att göra det på ett icke-modersmål innebär. Och så är man rädd för Stockholm. Stockholm har så lätt att svälja en. Att man förlora sin agens. Men första heldagen i Stockholm, igår, tillbringade jag på universitet, på biblioteket, spelandes piano och med Maria. I ett nötskal det jag vill göra i vår. Så det kändes skönt. Jag har snart läst ut Pynchons monolit Against the Day. Den är mycket lång, men inte alls lika strukturmässigt svår som Gravity's Rainbow. Väldigt intressant bok kring förra sekelskiftet om ljus, matematik och den moderna tidens framväxande.

Pynchon porträtterar så ofta naturvetarna som galna filosofer, som ser det metafysiska i atomstrukturen, elektricitetens flöde, fotografiets magi. Det är väldigt härligt, och får en att vilja läsa mer naturvetenskap.

. . .

Den elfte februari fyller Momus 50 och avslutar sin fantastiska blogg för att lägga ner mer tid på litteratur och musik. Friendly Noise anordnar ett födelsedagskalas, och alla som vill är välkomna att spela Momus och Momus-relaterat!

. . .

Igår dog J. D. Salinger. Catcher in the Rye är nog den största bokupplevelse jag har haft.

Jag satt hemma på dagen idag och spelade in två av mina favoritpoplåtar, Daniel Johnstons Grievances och Magnetic Fields 100 000 Fireflies. Jag spelar koreansk miniflygel och sjunger. Inspelningstekniken är väldigt lo-fi: mitt headsets mic in i datorn till Ljudinspelaren. Enjoy!