Sista tentan på måndag. Två hemuppgifter kvar. Den sista biten av en tung termin. Ska faktiskt bli väldigt skönt att bli klar. På onsdag reser jag till Japan. Till Osaka och hälsar på Felix. Skönt. Kul att komma iväg och jag tänkte först att jag skulle behöva en paus, men känner mig rätt peppad just nu på alla nya intryck. Och slippa postterminsångesten. Och Japan. Detta Japan. Där jag faktiskt har bott. Haft ett års liv. Lägenhet, skola, flickvän, jobb. Tankar, ensamhet, språkproblem. Utekvällar och god mat.

Jag bodde i Japan år 2007. Från början av januari till slutet av december, så ungefär hela året. När jag reste var jag 21 och när jag återvände var jag 22. Märkligt. En konstig paus från resten av min biografi. Lite frikopplad och svår att placera in. Varför reste jag dit? Först och främst ville jag bort. Jag trampade vatten här hemma. Kom ingen vart, kände mig ensam och ville iväg. Sugen på nåt nytt. Och nytt var det. Och annorlunda. Upplevelsen att bo utomlands, som utbytesstudent eller dylikt, i ett land där man inte kan språket är mycket speciell. Den fick mig att ana vad det innebär att inte ha ett hemland och vad det innebär att vara invandrare. Det kan nog vara väldigt jobbigt. Jag lärde mig ganska bra konversationsjapanska och skrivförståelse som ett barn. Men alltid något! Mina bilder sammanblandas av fruktlösa utekvällar uppradade på varandra, med andra utlänningar, i Shibuya, Shinjuku, Roppongi, och karaokekvällar, lite varstans, med kompisar, med svenskar, med japaner, och Tokyos ändlöshet, ultrahippheten, ljus, vänstertrafik, trånga lägenheter, skivaffärer. Och mest av allt minns jag nog alienation. Oförståelse på grund av språkbrister (deras brist på engelska, min på japanska) och oförståelse på grund av olika ideal eller kulturella skillnader. Vad gjorde jag där egentligen? Jag gillade Kobo Abe och Yukio Mishima. Min fascination av Pizzicato 5 och vissa andra japanska popkulturfenomen hade redan gått över. Och den kyla och kommunikationssvårighet Abe och Mishima talar om, svårigheten till individualitet i ett kollektivistiskt samhälle, var det som uppenbarade sig för mig. Antagligen helt enkelt på grund av språkproblemen. Men också: jag identifierade mig med japanska outsiders. De var outsiders i Japan, och så var och blev även jag det. Inte så konstigt å andra sidan, som nationell mytologi har Japan tagit skönheten och ensamheten. Vissa minnen är mindre roliga, andra mer.

Det som jag minst gillade är hur jag verkligen upplevde Japan som ett mycket ytligt samhälle, utseendesfixerat och utan ingångar till filosofiska eller personliga samtal: "nu ska vi vara glada"- eller fulla-umgänge eller strictly business. Saker jag å andra sidan gillade är hur samhället faktiskt lägger upp en för uttryck av spontan barnslig glädje, hur fantastiskt praktiskt och användarvänligt precis allting är, hur det i princip är omöjligt att bli bestulen på någonting överhuvudtaget.

Men nu ska jag dit igen, alltså. Felix bor där och det är hög tid att besöka. Som pepplitteratur har jag köpt Donald Keenes självbiografi. Antagligen mycket bra läsning. Keene studerade som jag förstår japanska under andra världskriget och flyttade dit på 50-talet och kom in i författarkretsar. Då började han översätta dem han lärde känna och andra författares verk, däribland Mishima, Abe och Dazai. Det ska bli kul att se saker med nya ögon, vara i Kansai-området som jag knappt känner till, tala japanska igen. Som med alla andra platser, handlar det ju till syvende och sist om att hitta det och de man tycker om, göra det och umgås med dem. Desto mer påverkad man blir av platsen, desto mer är det antagligen något som saknas i en själv.