Så då är man tillbaka i Stockholm. Det konstigaste med att vara här är att alla pratar svenska. Det känns alldeles för lätt! Här finns inte den där lilla barriären när man ska kommunicera, som att göra det på ett icke-modersmål innebär. Och så är man rädd för Stockholm. Stockholm har så lätt att svälja en. Att man förlora sin agens. Men första heldagen i Stockholm, igår, tillbringade jag på universitet, på biblioteket, spelandes piano och med Maria. I ett nötskal det jag vill göra i vår. Så det kändes skönt. Jag har snart läst ut Pynchons monolit Against the Day. Den är mycket lång, men inte alls lika strukturmässigt svår som Gravity's Rainbow. Väldigt intressant bok kring förra sekelskiftet om ljus, matematik och den moderna tidens framväxande.

Pynchon porträtterar så ofta naturvetarna som galna filosofer, som ser det metafysiska i atomstrukturen, elektricitetens flöde, fotografiets magi. Det är väldigt härligt, och får en att vilja läsa mer naturvetenskap.

. . .

Den elfte februari fyller Momus 50 och avslutar sin fantastiska blogg för att lägga ner mer tid på litteratur och musik. Friendly Noise anordnar ett födelsedagskalas, och alla som vill är välkomna att spela Momus och Momus-relaterat!

. . .

Igår dog J. D. Salinger. Catcher in the Rye är nog den största bokupplevelse jag har haft.

Jag satt hemma på dagen idag och spelade in två av mina favoritpoplåtar, Daniel Johnstons Grievances och Magnetic Fields 100 000 Fireflies. Jag spelar koreansk miniflygel och sjunger. Inspelningstekniken är väldigt lo-fi: mitt headsets mic in i datorn till Ljudinspelaren. Enjoy!

Jag i min lägenhet, fantasifoster aplenty

Nu är jag i Kraków. Sista vändan. Snarare än en flytt ser min hemresa ut att bli en intoning till Stockholm. Nu ska jag vara här i tio dagar. Eller så.

Min lägenhet stod helt orörd när jag återvände. Alla tre gånger jag besökt Stockholm under tiden jag bott i Kraków. Och min lägenhet i Kraków står var gång orörd när jag återvänder.

På bussen till Skavsta samtalade jag med en skotte, en ingenjör. Som arbetar i Stockholm och delar sin tid mellan Stockholm och Prestwick, där han har hustru och barn. Normalt jobbar han tre veckor, är en vecka i Prestwick, och sedan åter till Stockholm och jobbet. Han är hemma i Prestwick. Men också i Stockholm.

Jag flög till Warszawa. Åkte taxi till centralstation. Funderade på att titta förbi lägenheten i Warszawa. Åt en bit. Satte mig på tåget till Kraków. Då jag fick ett sms från en bekant som undrade ifall jag ville ta en öl, och föreslår tiden halv nio på en bar vid huvudtorget. Tåget anländer klockan 8. Varför inte?

Och direkt är man tillbaka. Torget, lägenheten, bokhandeln, folket, språket.

Kan man leva parallella liv? Kan man vara två, tre, fyra personer? Bigamister, schizofrena, polyhistorer, mångsysslare och jetsetare vet alla svaret. Klart man kan!

Vid många tillfällen i livet ställs man inför uteslutande val. Välja utbildning, välja jobb, välja flickvän, bostad, andraspråk, vänner, hobby, bok att läsa, frisyr, kläder, tankesätt, metod att hantera problem. Som skapar mönster. Liv? Personlighet?

Fullt vanligt och naturligt för inte kan en människa förbli en tabula rasa. Men hur mycket måste en människa välja? Och hur mycket måste en människa hålla sig kvar i sina val? Hur mycket måste boken du läser nu påverka ditt val av nästa?

Givetvis är här en växelverkan mellan upplevelser (det man utsätts för i sitt liv), introspektion och "tänkande" (ett organiserande och teoretiserande av upplevelserna för att kunna använda dem i andra sammanhang) och andras tankar och teorier (som bygger på deras erfarenheter, och de erfarenheter och tankar de tagit del av). För att skydda sig från att bli skadad och sårad, för att få ut det mesta av sitt liv.

Det är lätt att fastna i en tanke, en teori. Att se den som större än världen den finns i. Då blir den bara fördummande. För att läsa ett teoretiskt verk bör du vara intellektuellt hårdhudad, det vill säga att du alltid kan ställa dig utanför dess tankevärld, inte låta den svälja dig. Låta verket berika dig. Inte begränsa dig.

. . .

Jag är svensk. Jag har under hösten bott i Polen. Och jobbat på ett japanskt konstmuseum. Och jag heter Sasha. Detta frapperar ofta de jag möter. Så jag började på en artikel till den lokala studenttidningen om hur en svensk vid namn Sasha funnit sig vid det japanska konstmuseet Manggha i Kraków. (Jag blev tyvärr aldrig klar med den.)

Men jag kan polska tack vare min polskfödda mamma (och några terminer på universitetet). Mina morföräldrar kommer från Ryssland och jag fick det ständiga, diminutiva smeknamnet för att skilja mig från min morfar som var min namne. Och jag valde vid 21 års ålder att resa till Japan och studera deras tungomål ett år. Och hit kom jag för att kombinera de två. Ovanligt? Rörigt? Well, det är jag i alla fall.

Hur plastisk är människan? Det finns lite en myt om personlighet, om konsekvens. Den liknar lite myten om talang. Talang kanske finns men det är i de allra flesta fall väldigt hårt arbete som ligger bakom kunskap och gott skapande. En människas kunskaper, sätt att vara på och val är också personen. Men definiera inte bort henne där. Och låt dig inte tänka att du måste ta bort det ena för att fortsätta med det andra.

. . .

Nåväl, vi behöver ju förebilder, mönster, tankar, med ett ord -myter, dels för att kunna skapa någon slags ordning i alltets kaos, och också för att hålla någon slags kontakt med andra människor. Att endast gå efter sin inre kompass, och glömma den yttre, är väl den klassiska definitionen av vansinne..?

Men de möjliga kombinationerna, tankarna, situationerna är oändliga. Vilken frihet! Låt oss njuta!

. . .

Tadeusz Micinski skrev When choosing my destiny / I chose insanity, och Larry Coryell sjöng Open up the doors to insanity and vanity / all the time.

Vår pålagda, tillrättaläggande ordning är aldrig större än världen.

I came back,


on a romantic spur,


for a Swedish gal!