Gravity's Rainbow

Jag har så länge trott, kämpat för och hoppats att världen ska kunna förstås med hjälp av en slipad intelligens, en förmåga att från inget se allt. Nu är jag inte lika säker.

Det finns många saker att säga om världen. Min håg har varit av sådant slag att jag sökt förstå världen och stilla min metafysiska törst genom introspektion och spekulation, vilket bland annat fört mig till mången postmodern roman med Thomas Pynchons spekulativa historiska jätteroman Gravity's Rainbow som en av de senast avslutade.

I likhet med en historisk roman som Ecos Rosens namn berskriver den tiden den utspelar sig i som om tiden tagit slut då. Rent tekniskt kan här ske berättarhopp men den starka känslan av att jag är med i den samtida handlingen, diskussionen etc nu (1200-talet respektive 1945) är likadan. Det spekulativa elementet i sin lekfullhet, med en påhittad superraket som viktigaste historiska tillägg, och blandning mellan vad som hände, vad som kanske har hänt, vad som kunde ha hänt och vad som skulle kunna ha hänt (hade saker bara varit lite annorlunda), tillsammans med en stil som ändras efter bokens ungefärligen 400 karaktärer, samt ett ofta sömlöst skiftande mellan inre och yttre upplevelse, arbetar tillsammans för att ge boken en nästan gränslös världssyn och ontologi. När man så tillsammans ser det yttre, det inre, vad som sker och vad som skulle kunna ske, upplever jag det som en känsla av att verkligheten hela tiden skapas nu nu nu, och det skulle kan bli såhär eller sädår eller sådär och vi upplever det alla olika, med olika information, bakgrunder, agendor och förhoppningar. Det kallas tydligen ibland för hysterical realism.

Den här hysteriska, oordnade ontologin, som verkar vilja se till allt, hela tiden verkar vara ett accepterande av kaosteorin, och ett uppvärderande av hypotetiska världar. Och i sitt kaos, sin totalitet, liknar den någonstans min världssyn. Det går att förstå världen, att närma sig den, men enklare än såhär är den inte. Denna typ av världstillvändhet har jag sedan dess börjat bejaka. Och vissa känslor jag inte känt på länge väcks nu hos mig: nyfikenhet och en tro att jag kan lära mig någonting, eftersom det finns saker att lära sig.

Även om du exempelvis skulle vilja lägga all din energi på något som kan anses världsfrånvänt, så är det dels i sig en del av världen, och måste utgå ifrån världens symboler. Ingenting finns helt isolerat från resten. Och Gravity's Rainbow är kanske den bästa bok jag läst.