Jag och mormor.

På kvällen ångrade jag redan att jag inte tagit med mig någonting mer. Inte till Warszawa, där jag ska skulle tillbringa helgen, utan hit. Till Polen. Från tjugosju grader på dagen enligt tågets panel frös jag mot kvällningen då jag trött efter möbelruntflyttande, inhandlande och allmänt gnabb med mormor gick ut efter en välbehövlig öl och lite ensamhet - att vara med en så krävande människa kom lite som en chock efter att ha tillbringat så mycket tid ensam de senaste veckorna - och är idag, tillbaka i Kraków, mycket glad över att ha inhandlat en jacka. En vinterjacka, nota bene. För första gången sedan tiden började räknas.

Det var fint att vara i Warszawa. Jag känner mig trots allt så mycket mer hemma i den staden. Jag har varit där mycket. Jag har redan ställen jag tycker om - baren på Chmielna jag inte mins vad den heter, bokcaféet ner mot Wisła, antikvariatet på Krakowskie Przedmieście, skivaffären (Hey Joe), etc - men det är liksom min relation till Tokyo en relation till staden och inte till några människor. Jag går längs Wisła och är lycklig. Man säger att både Warszawa och Kraków är vända med ryggen (rumpan) åt floden, att de inte utnyttjar att de ligger längs den, och mest bortvänd är Warszawa, ena sidan är rena skogen och andra parker och trappor i flera rader att ta sig förbi för att nå floden. Och. Jag gillar det. Jag tycker verkligen om dess avkildhet. Dess stilla, bortglömda ringlande. Svallande. Är perfekt att slå sig ner och läsa vid. Att promera och tänka vid. Lugnt och stilla. Ståtligt och bombastiskt. Ensamt och ostört. Med en öl. Eller en vodka.

I Warszawa köpte jag också en rock, för att jag tyckte den var snygg, träffade min gudmor, blev intevjuad av teve (!) och gjorde ett spännande Bruno Schulz-relaterat möte(!). Såg också ett polskt punkband och blev förlolämpad av min kompis pojkvän. Gnabb med mormor, men på katolsk maner förlåts alltid allt. Och jag älskar henne.

Jag börjar närma mig slutat av Gravity's Rainbow. Otrolig roman. Får en att tänka på romanens potential och positivt spekulativa tankar om form. Och samspel mellan metafysik och fysik (snarare än att det ena ska behöva utesluta det andra). Också är det en blandning av estetiker, väldigt serietidningsaktigt bitvis samtidigt som verket på många sätt ofta liknas vid modernismens mastodontromaner (Ulusses, Mannen utan egenskaper, etc) som jag inte läst men som nu hamnar högre upp på min to do-list. Lite grann som med Brian Eno har väl Pynchon stått där som en figur som man länge känt till, man kanske inte riktigt vågat ta sig an...

Tillbaka i Kraków se'n igår alltså. Det är rejält mycket kyligare se'n förra veckan även om den utlovade snön inte torts dyka upp. En sén nattpromenad runt Błonia är hur som helst mycket trevligare i min nya vinterjacka. Skyddad (bepansrad) mot kylan, och bestyckad med mp3-spelare, känns kylan varm. Måste skaffa bra skor inför den stundande Tatra-resan bara.

Varje år kommer kylan. Och varje år kommer värmen. Och varje år glömmer vi bort hur de är. Båda gångerna. Den ena känns overklig och omöjlig under den andra och tvärtom. Det gör att vi upplever dem som på nytt varje gång. Jag ser fram emot södra Polens vinter.