På söndagar är här i Kraków en stor antik- och loppmarknad. Senaste söndag köpte jag ett kuriosum. Inget mindre än en nordkoreaproducerad miniflygel!

I Warszawa finns den ostalgiska affären Kultowe Dobranocki (Kultgodnattsagor) som är specialiserad på barnprogram från PRL (Polska Rzeczpospolita Ludowa, Folkrepubliken Polen). Bland dess leksaker, dvd:er, brädspel och annat minns jag att jag redan förra året under min Warszawa-sejour noterade deras lilla nordkoreanska flygel. Min gissning är att dessa massproducerades i Nordkorea och, trots de redan då dåliga relationerna mellan Nordkorea och de andra kommunistiska staterna, exporterades till andra kommunistiska stater -Polen, bland andra.

Hur som haver, har jag funnit mig en egen -och den är förtjusande!

Ljudet den ger ifrån sig är metalliskt men klart och är man snäll liknar det lite grann det karaktäristiska ljudet som är det första man hör i 100 000 Fire Flies.

Gravity's Rainbow

Jag har så länge trott, kämpat för och hoppats att världen ska kunna förstås med hjälp av en slipad intelligens, en förmåga att från inget se allt. Nu är jag inte lika säker.

Det finns många saker att säga om världen. Min håg har varit av sådant slag att jag sökt förstå världen och stilla min metafysiska törst genom introspektion och spekulation, vilket bland annat fört mig till mången postmodern roman med Thomas Pynchons spekulativa historiska jätteroman Gravity's Rainbow som en av de senast avslutade.

I likhet med en historisk roman som Ecos Rosens namn berskriver den tiden den utspelar sig i som om tiden tagit slut då. Rent tekniskt kan här ske berättarhopp men den starka känslan av att jag är med i den samtida handlingen, diskussionen etc nu (1200-talet respektive 1945) är likadan. Det spekulativa elementet i sin lekfullhet, med en påhittad superraket som viktigaste historiska tillägg, och blandning mellan vad som hände, vad som kanske har hänt, vad som kunde ha hänt och vad som skulle kunna ha hänt (hade saker bara varit lite annorlunda), tillsammans med en stil som ändras efter bokens ungefärligen 400 karaktärer, samt ett ofta sömlöst skiftande mellan inre och yttre upplevelse, arbetar tillsammans för att ge boken en nästan gränslös världssyn och ontologi. När man så tillsammans ser det yttre, det inre, vad som sker och vad som skulle kunna ske, upplever jag det som en känsla av att verkligheten hela tiden skapas nu nu nu, och det skulle kan bli såhär eller sädår eller sådär och vi upplever det alla olika, med olika information, bakgrunder, agendor och förhoppningar. Det kallas tydligen ibland för hysterical realism.

Den här hysteriska, oordnade ontologin, som verkar vilja se till allt, hela tiden verkar vara ett accepterande av kaosteorin, och ett uppvärderande av hypotetiska världar. Och i sitt kaos, sin totalitet, liknar den någonstans min världssyn. Det går att förstå världen, att närma sig den, men enklare än såhär är den inte. Denna typ av världstillvändhet har jag sedan dess börjat bejaka. Och vissa känslor jag inte känt på länge väcks nu hos mig: nyfikenhet och en tro att jag kan lära mig någonting, eftersom det finns saker att lära sig.

Även om du exempelvis skulle vilja lägga all din energi på något som kan anses världsfrånvänt, så är det dels i sig en del av världen, och måste utgå ifrån världens symboler. Ingenting finns helt isolerat från resten. Och Gravity's Rainbow är kanske den bästa bok jag läst.

Jag och mormor.

På kvällen ångrade jag redan att jag inte tagit med mig någonting mer. Inte till Warszawa, där jag ska skulle tillbringa helgen, utan hit. Till Polen. Från tjugosju grader på dagen enligt tågets panel frös jag mot kvällningen då jag trött efter möbelruntflyttande, inhandlande och allmänt gnabb med mormor gick ut efter en välbehövlig öl och lite ensamhet - att vara med en så krävande människa kom lite som en chock efter att ha tillbringat så mycket tid ensam de senaste veckorna - och är idag, tillbaka i Kraków, mycket glad över att ha inhandlat en jacka. En vinterjacka, nota bene. För första gången sedan tiden började räknas.

Det var fint att vara i Warszawa. Jag känner mig trots allt så mycket mer hemma i den staden. Jag har varit där mycket. Jag har redan ställen jag tycker om - baren på Chmielna jag inte mins vad den heter, bokcaféet ner mot Wisła, antikvariatet på Krakowskie Przedmieście, skivaffären (Hey Joe), etc - men det är liksom min relation till Tokyo en relation till staden och inte till några människor. Jag går längs Wisła och är lycklig. Man säger att både Warszawa och Kraków är vända med ryggen (rumpan) åt floden, att de inte utnyttjar att de ligger längs den, och mest bortvänd är Warszawa, ena sidan är rena skogen och andra parker och trappor i flera rader att ta sig förbi för att nå floden. Och. Jag gillar det. Jag tycker verkligen om dess avkildhet. Dess stilla, bortglömda ringlande. Svallande. Är perfekt att slå sig ner och läsa vid. Att promera och tänka vid. Lugnt och stilla. Ståtligt och bombastiskt. Ensamt och ostört. Med en öl. Eller en vodka.

I Warszawa köpte jag också en rock, för att jag tyckte den var snygg, träffade min gudmor, blev intevjuad av teve (!) och gjorde ett spännande Bruno Schulz-relaterat möte(!). Såg också ett polskt punkband och blev förlolämpad av min kompis pojkvän. Gnabb med mormor, men på katolsk maner förlåts alltid allt. Och jag älskar henne.

Jag börjar närma mig slutat av Gravity's Rainbow. Otrolig roman. Får en att tänka på romanens potential och positivt spekulativa tankar om form. Och samspel mellan metafysik och fysik (snarare än att det ena ska behöva utesluta det andra). Också är det en blandning av estetiker, väldigt serietidningsaktigt bitvis samtidigt som verket på många sätt ofta liknas vid modernismens mastodontromaner (Ulusses, Mannen utan egenskaper, etc) som jag inte läst men som nu hamnar högre upp på min to do-list. Lite grann som med Brian Eno har väl Pynchon stått där som en figur som man länge känt till, man kanske inte riktigt vågat ta sig an...

Tillbaka i Kraków se'n igår alltså. Det är rejält mycket kyligare se'n förra veckan även om den utlovade snön inte torts dyka upp. En sén nattpromenad runt Błonia är hur som helst mycket trevligare i min nya vinterjacka. Skyddad (bepansrad) mot kylan, och bestyckad med mp3-spelare, känns kylan varm. Måste skaffa bra skor inför den stundande Tatra-resan bara.

Varje år kommer kylan. Och varje år kommer värmen. Och varje år glömmer vi bort hur de är. Båda gångerna. Den ena känns overklig och omöjlig under den andra och tvärtom. Det gör att vi upplever dem som på nytt varje gång. Jag ser fram emot södra Polens vinter.

Jag hos mina föräldrar i London, i begrepp att angripa frukosten.

Jag tog en paus från livet i Kraków och var hos mina föräldrar i London över helgen. Det är skönt att ta det lugnt. Skönt att veta att det här finns kvar. Skönt att basta och poolhänga. Skönt att hänga med min vän Aug och se nåt indieband, bli full och diskutera litteratur! Och det är najs att kunna shoppa snygga klader, utan att tvingas att ga till Pierre Cardin eller Armani, vilket man tyvarr nödgas i Kraków. Snygga grejer, men lite dyrt. Jag har kommit djupt in i Gravity's Rainbow nu, och har lyssnat väldigt mycket pa Brian Enos två första skivor. Det är konstigt hur jag aldrig lyssnat på dem tidigare. Hans tentakler sprider ut sig över musikhistorien, och penetrerar den likt flickorna i tentakelporr... Men jag har ju aldrig lyssnat på Bowie eller Roxy Music (som han har haft att göra med), till exempel. Känns dock som att Brian Enos musik är så självklar med tanke på att jag varit inne på disparata udda skivor från typ slutet av 70-talet. T ex har ZNR: s första album, Hardy Hepp & Bruno Spoerris album Demo (hittar ingen nedladdningslänk) och Kit Reams enda album det gemensamt att de har någon slags märklig egenhet, som i sig ställer dem vid varandra i min personliga sortering. (Någon gång snart ska jag skriva inlägg om var och en av dessa fantastiska skivor. ) De mönster man försöker bygga upp utefter dessa album leder en till genreavarter av typen avantpop, artrock, avantgarde, frijazz, real people... En förbannat stor, jätteinressant röra! Men så dyker denne Brian Peter George St. John le Baptiste de la Salle Eno upp och är en megartist, förvisso ofta verkande i bakgrunden (där jag också alltid haft honom, och aldrig vågat hälsa), med dessa två jättekonstiga, udda popalbum och känns så självklar, en vakande gudfader till alla ättlingar jag så ofta beblandat mig med. Ska kolla in hans andra skivor också!

Jag läser som sagt Gravity's Rainbow och förvirras av och dras in i dess spekulativa raketmystik kring andravärldskrigets slut. Brian Enos The Fat Lady of Limbourgs mystiska och paranoida text passar perfekt till Tyrone Slothrop aka Rocketmans märkliga resa i agent- och militärmiljö, i sökan efter missilen med stort m och att förstå sin sexuella programmering.



Well, I rang up Pantucci,
Spoke to Lu-chi,
I gave them all
They needed to know.
If affairs are proceeding
As we're expecting,
Soon enough the weak spots will show.
I assume you understand that we have options on your time,
And will ditch you in the harbour if we must:
But if it all works out nicely,
You'll get the bonus you deserve
From doctors we trust.

The Fat Lady of Limbourg
Looked at the samples that we sent
And furrowed her brow.
You would never believe that
She'd tasted royalty and fame
If you saw her now.
But her sense of taste is such that she'll distinguish with her tongue
The subtleties a spectrograph would miss,
And announce her decision,
While demanding her reward:
The jellyfish kiss.

Now we checked out this duck quack
Who laid a big egg, oh so black
It shone just like gold.
And the kids from the city,
Finding it pretty, took it home,
And there it was sold.
It was changing hands for weeks till someone left it by their fire
And it melted to a puddle on the floor:
For it was only a candle, a Roman scandal oh oh oh,
Now it's a pool.
That's what we're paid for
That's what we're paid for
That's what we're paid for here.

Det är en märklig grej att flytta till ett land där du kan språket men inte känner någon. Det är lite som att komma till sin hemstad men ingen du känner är där. Då dricker man. Och läser. Innan man lär känna folk. Och det trevliga med Kraków är att det finns väldigt många små bokhandlar och antikvariat här. Och ett mysigt bokcafé, Massolit Books, uteslutande med böcker på engelska, vilket ju kan vara trevligt. Jag läser Gravity's Rainbow. Den är inte helt lätt, men verkar väldigt bra.

Jag jobbar på the Manggha Centre for Japanese Arts and Technology, så kallat eftersom grundaren Andrzej Wajda fascinerades av den snabba förändring Japan gått igenom se'n uppöppnandet för omvärlden, och ville inte bara visa Japans konst utan också dess teknologi. Efter att ha gått igenom deras kataloger tycks det mig att konsten segrat över teknologin. Det roliga namnet, uttalas som vanligt stavad manga, kommer sig från den intressanta figuren Feliks Jasieński, en världsfarare och konstsamlare och -kritiker omkring förra sekelskiftet. Som var besatt av Japan, och gav sig pseudonymen Manggha. 1920 bestämde sig den excentriske aristokraten och konstsamlaren för att donera sin enorma konstsamling till polska Nationalmuséet (bland annat en massa fina Hokusai-verk, dock inte denna), och nu finns de japanska konstverken alltså att skåda på Manggha. Som ligger mitt över Wisła-floden från det gamla kungaslottet Wawel och har en trevlig arkitektur. På bilden till höger står Feliks "Manggha" Jasieński, fullt munderad, på sin balkong i Kraków. Nu ska jag ta mig ut och dricka en kopp kaffe någonstans.