Jag hos mina föräldrar i London, i begrepp att angripa frukosten.

Jag tog en paus från livet i Kraków och var hos mina föräldrar i London över helgen. Det är skönt att ta det lugnt. Skönt att veta att det här finns kvar. Skönt att basta och poolhänga. Skönt att hänga med min vän Aug och se nåt indieband, bli full och diskutera litteratur! Och det är najs att kunna shoppa snygga klader, utan att tvingas att ga till Pierre Cardin eller Armani, vilket man tyvarr nödgas i Kraków. Snygga grejer, men lite dyrt. Jag har kommit djupt in i Gravity's Rainbow nu, och har lyssnat väldigt mycket pa Brian Enos två första skivor. Det är konstigt hur jag aldrig lyssnat på dem tidigare. Hans tentakler sprider ut sig över musikhistorien, och penetrerar den likt flickorna i tentakelporr... Men jag har ju aldrig lyssnat på Bowie eller Roxy Music (som han har haft att göra med), till exempel. Känns dock som att Brian Enos musik är så självklar med tanke på att jag varit inne på disparata udda skivor från typ slutet av 70-talet. T ex har ZNR: s första album, Hardy Hepp & Bruno Spoerris album Demo (hittar ingen nedladdningslänk) och Kit Reams enda album det gemensamt att de har någon slags märklig egenhet, som i sig ställer dem vid varandra i min personliga sortering. (Någon gång snart ska jag skriva inlägg om var och en av dessa fantastiska skivor. ) De mönster man försöker bygga upp utefter dessa album leder en till genreavarter av typen avantpop, artrock, avantgarde, frijazz, real people... En förbannat stor, jätteinressant röra! Men så dyker denne Brian Peter George St. John le Baptiste de la Salle Eno upp och är en megartist, förvisso ofta verkande i bakgrunden (där jag också alltid haft honom, och aldrig vågat hälsa), med dessa två jättekonstiga, udda popalbum och känns så självklar, en vakande gudfader till alla ättlingar jag så ofta beblandat mig med. Ska kolla in hans andra skivor också!

Jag läser som sagt Gravity's Rainbow och förvirras av och dras in i dess spekulativa raketmystik kring andravärldskrigets slut. Brian Enos The Fat Lady of Limbourgs mystiska och paranoida text passar perfekt till Tyrone Slothrop aka Rocketmans märkliga resa i agent- och militärmiljö, i sökan efter missilen med stort m och att förstå sin sexuella programmering.



Well, I rang up Pantucci,
Spoke to Lu-chi,
I gave them all
They needed to know.
If affairs are proceeding
As we're expecting,
Soon enough the weak spots will show.
I assume you understand that we have options on your time,
And will ditch you in the harbour if we must:
But if it all works out nicely,
You'll get the bonus you deserve
From doctors we trust.

The Fat Lady of Limbourg
Looked at the samples that we sent
And furrowed her brow.
You would never believe that
She'd tasted royalty and fame
If you saw her now.
But her sense of taste is such that she'll distinguish with her tongue
The subtleties a spectrograph would miss,
And announce her decision,
While demanding her reward:
The jellyfish kiss.

Now we checked out this duck quack
Who laid a big egg, oh so black
It shone just like gold.
And the kids from the city,
Finding it pretty, took it home,
And there it was sold.
It was changing hands for weeks till someone left it by their fire
And it melted to a puddle on the floor:
For it was only a candle, a Roman scandal oh oh oh,
Now it's a pool.
That's what we're paid for
That's what we're paid for
That's what we're paid for here.

Det är en märklig grej att flytta till ett land där du kan språket men inte känner någon. Det är lite som att komma till sin hemstad men ingen du känner är där. Då dricker man. Och läser. Innan man lär känna folk. Och det trevliga med Kraków är att det finns väldigt många små bokhandlar och antikvariat här. Och ett mysigt bokcafé, Massolit Books, uteslutande med böcker på engelska, vilket ju kan vara trevligt. Jag läser Gravity's Rainbow. Den är inte helt lätt, men verkar väldigt bra.

Jag jobbar på the Manggha Centre for Japanese Arts and Technology, så kallat eftersom grundaren Andrzej Wajda fascinerades av den snabba förändring Japan gått igenom se'n uppöppnandet för omvärlden, och ville inte bara visa Japans konst utan också dess teknologi. Efter att ha gått igenom deras kataloger tycks det mig att konsten segrat över teknologin. Det roliga namnet, uttalas som vanligt stavad manga, kommer sig från den intressanta figuren Feliks Jasieński, en världsfarare och konstsamlare och -kritiker omkring förra sekelskiftet. Som var besatt av Japan, och gav sig pseudonymen Manggha. 1920 bestämde sig den excentriske aristokraten och konstsamlaren för att donera sin enorma konstsamling till polska Nationalmuséet (bland annat en massa fina Hokusai-verk, dock inte denna), och nu finns de japanska konstverken alltså att skåda på Manggha. Som ligger mitt över Wisła-floden från det gamla kungaslottet Wawel och har en trevlig arkitektur. På bilden till höger står Feliks "Manggha" Jasieński, fullt munderad, på sin balkong i Kraków. Nu ska jag ta mig ut och dricka en kopp kaffe någonstans.