Okej, så det är bara att inse. En stor del av mitt musikintresse har gått över i ett litteraturintresse. Vad har hänt? Det har ju pyrt länge men i höstas spräckte jag en gräns. I min koncentrerade ensamhet i södra Polen fick jag i samband med att jag läste Gravity's Raibow upp ögonen för världen, att den fanns och att jag var en del av den. Och allt blev plötsligt intressant och spännande. Allt utom att inte göra något: ta in, tänka, applicera, distansierare sig, ta in annat, jämföra, skapa sig en bättre bild. Det känns som att min introspektion hade nåt ett läge där jag plötsligt kunde ta in, mitt inre strävande kunde börja intimisera den yttre världen. Och... då fick jag en ostillbar törst för litteratur.

Så, vad är skillnaden, varför inte musik? Musik är kul och musik är bra. Musik målar landskap och det skapar fantastiska upplevelser. Men som mitt intresse framförallt har rört popmusik (i bred bemärkelse) är det också begränsat till en slags naivistisk, motstånds-, ungdomskulturell estetik. I varje fall finns det en del av den som vill gå i mot finkultur. För att inte tala om hur den ofta är klemig och estetiserar misslyckande och olycka. Detta är ju lite vad High Fidelity handlar om, där huvudpersonen skyller sina relationsproblem på det konstanta lyssnandet på låtar om olycklig kärlek. Detta kände jag mig totaltrött på. I litteraturen finns givetvis samma sak, men den kanoniska litteraturens motsvarigheter, den romantiske hjälten, dekadansen, var i all fall mer induktiv för mig då. Ett nytt språk. Och till skillnad från musik består det ju också av ord till en mycket högre grad. Ofta tycker jag att det inte är någon större skillnad mellan olika konstarter - samma metafysiska upplevelse kan skildras i bild- musik- eller skrivkonsten - men formen, orden, kändes då plötsligt så skönt klargörande från den metafysiska dimma musiken svept om mig. Ord.

Inte för att säga att det inte finns seriösa textförfattare inom den genre av musik som jag definierat som popmusik, och som undgår att falla under denna maskeradkostym för evig ungdom. Och på många sätt är det just dessa som givit mig mitt intellektuella och litterära intresse. Och här vill jag framförallt nämna Momus, som gör något som man bred benämning kan kalla popmusik men bryter mot alla faut pas, är intellektuell, seriös, stundom så fel estetiskt, (idag) för gammal för en popartist men oerhört vital. Och kanske har han börjat gå mer åt att bli en avantgardeartist med flera olika uttryck (idag gör han också mycket konstprojekt och skriver romaner). Liksom mitt kulturintresse. I musik faller det mer och mer från det som jag på något vis förväntar mig. Det gör ont att höra. Åtminstone utan distans, ärlig kärlek och någon slags unikhet. Gärna spekulativ men framförallt obesudlad i sina ambitioner och mycket hög lyssningskvalitet. Dess motsats är inte bara kommersialism utan också, och framförallt, sökthet och hipphet. Här finns ZNR, Kit Ream, The Sound of Feeling, Kuni Kawachi, William R. Strickland. Fantastiska skivor i vakuum. Och utåt längs musikhorisonten finns så mycket mer. Frijazz, real people, avantpop, konstrock, glömde fjärde och femte album av mellanstora artister, för att inte nämna alla de många länder som knappt finns med i (åtminstone min) skivsamling.

Nu har jag ju så klart hållit på med musik och skivsamlande sen mellanstadiet men är väldigt ny med ett stort litteraturintresse, men jag vet ju hur det är att beskriva ett berg. Om Gravity's Rainbow ska jämföras med en motsvarande musikupplevelse kommer jag spontant att tänka på King Crimsons In the Court of the Crimson King, som jag för första gången hörde somamrlovet mellan sjuan och åttan och som kom väldigt starkt att påverka mitt musikintresses vägval. Fram dit jag är nu. Och om jag i litteraturen är på In the Court of the Crimson king är nu, vad kommer litteraturens ZNR, Kit Ream, The Sound of Feeling, Kuni Kawachi, William R. Strickland vara? Det får vi se! Jag har en fantastisk resa framför mig!