Så då är man tillbaka i Stockholm. Det konstigaste med att vara här är att alla pratar svenska. Det känns alldeles för lätt! Här finns inte den där lilla barriären när man ska kommunicera, som att göra det på ett icke-modersmål innebär. Och så är man rädd för Stockholm. Stockholm har så lätt att svälja en. Att man förlora sin agens. Men första heldagen i Stockholm, igår, tillbringade jag på universitet, på biblioteket, spelandes piano och med Maria. I ett nötskal det jag vill göra i vår. Så det kändes skönt. Jag har snart läst ut Pynchons monolit Against the Day. Den är mycket lång, men inte alls lika strukturmässigt svår som Gravity's Rainbow. Väldigt intressant bok kring förra sekelskiftet om ljus, matematik och den moderna tidens framväxande.

Pynchon porträtterar så ofta naturvetarna som galna filosofer, som ser det metafysiska i atomstrukturen, elektricitetens flöde, fotografiets magi. Det är väldigt härligt, och får en att vilja läsa mer naturvetenskap.

. . .

Den elfte februari fyller Momus 50 och avslutar sin fantastiska blogg för att lägga ner mer tid på litteratur och musik. Friendly Noise anordnar ett födelsedagskalas, och alla som vill är välkomna att spela Momus och Momus-relaterat!

. . .

Igår dog J. D. Salinger. Catcher in the Rye är nog den största bokupplevelse jag har haft.