Nu är jag verkligen tillbaka i Stockholm, med en dryg månads vistelse här. Det är mycket att göra och mycket jag vill göra. Jag pluggar och har kommit igång lite med skivspelandet, vilket är kul. Dock måste jag definitivt komma in i mer produktiva mönster, då en naggande känsla av att jag är på väg att råka låta allt falla mig ur handen pinar mig. Jag ska snart lägga upp lite poplåtar jag har gjort. Jag har ett par spännande provrep med olika folk de närmaste veckorna. Jag hoppas det blir nåt kul av det! Snart kommer mer nyheter om Cul de Sac också! Jag jobbar också på en mix som kommer upp i dagarna. I takt med att jag läser de ryska realisterna har jag låtit mitt skägg växa ut också:

Så: Att återvända. Jag har nästan hunnit träffa alla mina vänner, men liksom när jag for hem från Japan, träffar man nästan mer folk under en kort semester här än när man väl är tillbaka -då är man ju ändå här och känner ingen brådska. I Polen tillbringade jag så ofta hela dagar och nätter därtill med en bok på café -läsande, tänkande och så att säga hög på inre upplevelser. Hur finner man det i Stockholm, som är tyngt i sin stockholmskhet, vardag/förutsägbarhet och passiva strypande av stora framåtblickande impulser? Alla dessa själsliga drunkningsolyckor i Stockholm -min hemstad! För min personliga del, måste jag väl helt enkelt hitta hem hemma.

Det är klart jag önskar att Stockholm var mer spontant kulturellt, att tanken och hjärtat och hoppet flödade mer obehindrat fram, att kaféerna hade öppet sent och severade whiskey billigt, att damerna hade den katolska blicken med den utsökta blandningen av lidande och lidelse. Men det ser inte ut att bli så. Det är inte här. I en mysig och lättläst essä utvecklar programmeraren Paul Graham sin syn på växelverkan mellan städer och ambition. Hur en stad, en större samling människor med andra ord, hjälper respektive hämmar ens ambitioner, försök, tankar, liv. En annan formulering är kanske att staden har en mytologi, som den försöker leva upp till.

Så vad är Stockholms mytologi? En god vän föreslog att Stockholms mytologi är att vara en storstad. Vad innebär det? Vill vi vara större än vad vi är? Mer kosmopolitiska, kulturella, rika? Lite en mytologi utan strävan, då vi ju är en storstad, åtminstone Nordens största. Vart strävar vi? Jag vet inte. Kanske strävar vi att vara där vi är, få det lite bättre för alla, lite mer av samma. Väldigt snällt och tryggt. Och läser man till exempel engelska wikitravels Stockholmsartikel, låter det sannerligen idylliskt. Jag tror att mina personliga tveksamheter ligger egentligen i Stockholms brist på ärlighet och dess igenfyllande av detta hål med politisk korrekthet: svårigheten och ointresset av att ta en diskussion, och det direkta överslätandet av någon potentiell meningsskiljaktighet. Ett frö för diskussion? Sällan på djupet. Inte här i varje fall.

Kraków har på många sätt en mycket mer uttalad mytologi. Många som inte varit där vet att den ofta kallas kulturstad: dess historia, arkitektur, konstnärer, författare med mera. Det är dock inte direkt experiment och avantgarde utan snarare intellekt och finkultur som staden mytologiskt-ambitiöst pyr av.

Så -hur påverkar den en? Som Paul Graham påpekar i sin essä så är det ganska mycket på uppsnappandets och smyglyssnandets nivå. Förutom det man ser runt omkring en så påverkar subtilt den kollektiva ambitionen - det allmänna glunkandet, stadens andning - ens egna, personliga väg.

Jag gillade verkligen Kraków och måhända återvänder jag. Kraków har många nackdelar och Stockholm är ju framförallt så enkelt (tryggt, städat, välfungerande, säkert). Men jag tror inte att det är det jag behöver just nu. Men kanske döljer sig vackra underjordiska floder, rika guldådror, här någonstans, i mig, i er. Jag är precis hitkommen, alltså är det också början på en ny resa!