Nu är jag verkligen tillbaka i Stockholm, med en dryg månads vistelse här. Det är mycket att göra och mycket jag vill göra. Jag pluggar och har kommit igång lite med skivspelandet, vilket är kul. Dock måste jag definitivt komma in i mer produktiva mönster, då en naggande känsla av att jag är på väg att råka låta allt falla mig ur handen pinar mig. Jag ska snart lägga upp lite poplåtar jag har gjort. Jag har ett par spännande provrep med olika folk de närmaste veckorna. Jag hoppas det blir nåt kul av det! Snart kommer mer nyheter om Cul de Sac också! Jag jobbar också på en mix som kommer upp i dagarna. I takt med att jag läser de ryska realisterna har jag låtit mitt skägg växa ut också:

Så: Att återvända. Jag har nästan hunnit träffa alla mina vänner, men liksom när jag for hem från Japan, träffar man nästan mer folk under en kort semester här än när man väl är tillbaka -då är man ju ändå här och känner ingen brådska. I Polen tillbringade jag så ofta hela dagar och nätter därtill med en bok på café -läsande, tänkande och så att säga hög på inre upplevelser. Hur finner man det i Stockholm, som är tyngt i sin stockholmskhet, vardag/förutsägbarhet och passiva strypande av stora framåtblickande impulser? Alla dessa själsliga drunkningsolyckor i Stockholm -min hemstad! För min personliga del, måste jag väl helt enkelt hitta hem hemma.

Det är klart jag önskar att Stockholm var mer spontant kulturellt, att tanken och hjärtat och hoppet flödade mer obehindrat fram, att kaféerna hade öppet sent och severade whiskey billigt, att damerna hade den katolska blicken med den utsökta blandningen av lidande och lidelse. Men det ser inte ut att bli så. Det är inte här. I en mysig och lättläst essä utvecklar programmeraren Paul Graham sin syn på växelverkan mellan städer och ambition. Hur en stad, en större samling människor med andra ord, hjälper respektive hämmar ens ambitioner, försök, tankar, liv. En annan formulering är kanske att staden har en mytologi, som den försöker leva upp till.

Så vad är Stockholms mytologi? En god vän föreslog att Stockholms mytologi är att vara en storstad. Vad innebär det? Vill vi vara större än vad vi är? Mer kosmopolitiska, kulturella, rika? Lite en mytologi utan strävan, då vi ju är en storstad, åtminstone Nordens största. Vart strävar vi? Jag vet inte. Kanske strävar vi att vara där vi är, få det lite bättre för alla, lite mer av samma. Väldigt snällt och tryggt. Och läser man till exempel engelska wikitravels Stockholmsartikel, låter det sannerligen idylliskt. Jag tror att mina personliga tveksamheter ligger egentligen i Stockholms brist på ärlighet och dess igenfyllande av detta hål med politisk korrekthet: svårigheten och ointresset av att ta en diskussion, och det direkta överslätandet av någon potentiell meningsskiljaktighet. Ett frö för diskussion? Sällan på djupet. Inte här i varje fall.

Kraków har på många sätt en mycket mer uttalad mytologi. Många som inte varit där vet att den ofta kallas kulturstad: dess historia, arkitektur, konstnärer, författare med mera. Det är dock inte direkt experiment och avantgarde utan snarare intellekt och finkultur som staden mytologiskt-ambitiöst pyr av.

Så -hur påverkar den en? Som Paul Graham påpekar i sin essä så är det ganska mycket på uppsnappandets och smyglyssnandets nivå. Förutom det man ser runt omkring en så påverkar subtilt den kollektiva ambitionen - det allmänna glunkandet, stadens andning - ens egna, personliga väg.

Jag gillade verkligen Kraków och måhända återvänder jag. Kraków har många nackdelar och Stockholm är ju framförallt så enkelt (tryggt, städat, välfungerande, säkert). Men jag tror inte att det är det jag behöver just nu. Men kanske döljer sig vackra underjordiska floder, rika guldådror, här någonstans, i mig, i er. Jag är precis hitkommen, alltså är det också början på en ny resa!

Idag har jag varit hemma i Stockholm i tre veckor; direkt inslungad i ett Stockholmsliv. Skola, flickvän, böcker, kompisar, utgångar, DJ:a. Att jag har bott utomlands i nästan ett halvår kommer som alltid i vågor. Klatscharna mellan mitt liv i Kraków och det här blir ändå rätt lätta eftersom jag tonade in och lägger ner så mycket tid på det jag verkligen vill göra. Jag tillbringar säkert i snitt fem timmar per dag på bibliotek. Pluggar och läser. Och försöker skriva. Jag har också börjat skriva och spela musik en hel del på sistone. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mina låtar som går åt det klassiska, så jag skriver poplåtar. Jag känner mig faktiskt rätt fri i sinnet.

Jag läste slutligen ut Pynchons Against the Day efter sex och en halv vecka (men jag bytte ju land och grejer...). 1220 sidor pre-einsteinsk fysik tagen långt i spekulation. Inte riktigt smält den än. Mycket bra, men inte lika stenhård och samlad som de jag läst av honom tidigare, Gravity's Rainbow och The Crying of Lot 49. Dock skönt att avsluta, eftersom jag i en av kurserna jag går i vår, rysk litteraturhistoria, på tre veckor ska läsa Brott och straff, Anteckningar från källarhålet och Anna Karenina. Ska bli intressant. När jag för ett par år se'n läste Brott och straff läste jag en äldre översättning som gjorde boken lite tungrodd. Ska bli intressant att läsa den senaste!

Jag har också översatt denna essä om schack och litteratur, mer exakt om hur man kan få romaner att spela schack mot varandra, till svenska för det kommande numret av OEI.

Nåväl, dags att återgå till djupläsande av Andrzej Żuławski-intervjuer!

Så då är man tillbaka i Stockholm. Det konstigaste med att vara här är att alla pratar svenska. Det känns alldeles för lätt! Här finns inte den där lilla barriären när man ska kommunicera, som att göra det på ett icke-modersmål innebär. Och så är man rädd för Stockholm. Stockholm har så lätt att svälja en. Att man förlora sin agens. Men första heldagen i Stockholm, igår, tillbringade jag på universitet, på biblioteket, spelandes piano och med Maria. I ett nötskal det jag vill göra i vår. Så det kändes skönt. Jag har snart läst ut Pynchons monolit Against the Day. Den är mycket lång, men inte alls lika strukturmässigt svår som Gravity's Rainbow. Väldigt intressant bok kring förra sekelskiftet om ljus, matematik och den moderna tidens framväxande.

Pynchon porträtterar så ofta naturvetarna som galna filosofer, som ser det metafysiska i atomstrukturen, elektricitetens flöde, fotografiets magi. Det är väldigt härligt, och får en att vilja läsa mer naturvetenskap.

. . .

Den elfte februari fyller Momus 50 och avslutar sin fantastiska blogg för att lägga ner mer tid på litteratur och musik. Friendly Noise anordnar ett födelsedagskalas, och alla som vill är välkomna att spela Momus och Momus-relaterat!

. . .

Igår dog J. D. Salinger. Catcher in the Rye är nog den största bokupplevelse jag har haft.

Jag satt hemma på dagen idag och spelade in två av mina favoritpoplåtar, Daniel Johnstons Grievances och Magnetic Fields 100 000 Fireflies. Jag spelar koreansk miniflygel och sjunger. Inspelningstekniken är väldigt lo-fi: mitt headsets mic in i datorn till Ljudinspelaren. Enjoy!

Jag i min lägenhet, fantasifoster aplenty

Nu är jag i Kraków. Sista vändan. Snarare än en flytt ser min hemresa ut att bli en intoning till Stockholm. Nu ska jag vara här i tio dagar. Eller så.

Min lägenhet stod helt orörd när jag återvände. Alla tre gånger jag besökt Stockholm under tiden jag bott i Kraków. Och min lägenhet i Kraków står var gång orörd när jag återvänder.

På bussen till Skavsta samtalade jag med en skotte, en ingenjör. Som arbetar i Stockholm och delar sin tid mellan Stockholm och Prestwick, där han har hustru och barn. Normalt jobbar han tre veckor, är en vecka i Prestwick, och sedan åter till Stockholm och jobbet. Han är hemma i Prestwick. Men också i Stockholm.

Jag flög till Warszawa. Åkte taxi till centralstation. Funderade på att titta förbi lägenheten i Warszawa. Åt en bit. Satte mig på tåget till Kraków. Då jag fick ett sms från en bekant som undrade ifall jag ville ta en öl, och föreslår tiden halv nio på en bar vid huvudtorget. Tåget anländer klockan 8. Varför inte?

Och direkt är man tillbaka. Torget, lägenheten, bokhandeln, folket, språket.

Kan man leva parallella liv? Kan man vara två, tre, fyra personer? Bigamister, schizofrena, polyhistorer, mångsysslare och jetsetare vet alla svaret. Klart man kan!

Vid många tillfällen i livet ställs man inför uteslutande val. Välja utbildning, välja jobb, välja flickvän, bostad, andraspråk, vänner, hobby, bok att läsa, frisyr, kläder, tankesätt, metod att hantera problem. Som skapar mönster. Liv? Personlighet?

Fullt vanligt och naturligt för inte kan en människa förbli en tabula rasa. Men hur mycket måste en människa välja? Och hur mycket måste en människa hålla sig kvar i sina val? Hur mycket måste boken du läser nu påverka ditt val av nästa?

Givetvis är här en växelverkan mellan upplevelser (det man utsätts för i sitt liv), introspektion och "tänkande" (ett organiserande och teoretiserande av upplevelserna för att kunna använda dem i andra sammanhang) och andras tankar och teorier (som bygger på deras erfarenheter, och de erfarenheter och tankar de tagit del av). För att skydda sig från att bli skadad och sårad, för att få ut det mesta av sitt liv.

Det är lätt att fastna i en tanke, en teori. Att se den som större än världen den finns i. Då blir den bara fördummande. För att läsa ett teoretiskt verk bör du vara intellektuellt hårdhudad, det vill säga att du alltid kan ställa dig utanför dess tankevärld, inte låta den svälja dig. Låta verket berika dig. Inte begränsa dig.

. . .

Jag är svensk. Jag har under hösten bott i Polen. Och jobbat på ett japanskt konstmuseum. Och jag heter Sasha. Detta frapperar ofta de jag möter. Så jag började på en artikel till den lokala studenttidningen om hur en svensk vid namn Sasha funnit sig vid det japanska konstmuseet Manggha i Kraków. (Jag blev tyvärr aldrig klar med den.)

Men jag kan polska tack vare min polskfödda mamma (och några terminer på universitetet). Mina morföräldrar kommer från Ryssland och jag fick det ständiga, diminutiva smeknamnet för att skilja mig från min morfar som var min namne. Och jag valde vid 21 års ålder att resa till Japan och studera deras tungomål ett år. Och hit kom jag för att kombinera de två. Ovanligt? Rörigt? Well, det är jag i alla fall.

Hur plastisk är människan? Det finns lite en myt om personlighet, om konsekvens. Den liknar lite myten om talang. Talang kanske finns men det är i de allra flesta fall väldigt hårt arbete som ligger bakom kunskap och gott skapande. En människas kunskaper, sätt att vara på och val är också personen. Men definiera inte bort henne där. Och låt dig inte tänka att du måste ta bort det ena för att fortsätta med det andra.

. . .

Nåväl, vi behöver ju förebilder, mönster, tankar, med ett ord -myter, dels för att kunna skapa någon slags ordning i alltets kaos, och också för att hålla någon slags kontakt med andra människor. Att endast gå efter sin inre kompass, och glömma den yttre, är väl den klassiska definitionen av vansinne..?

Men de möjliga kombinationerna, tankarna, situationerna är oändliga. Vilken frihet! Låt oss njuta!

. . .

Tadeusz Micinski skrev When choosing my destiny / I chose insanity, och Larry Coryell sjöng Open up the doors to insanity and vanity / all the time.

Vår pålagda, tillrättaläggande ordning är aldrig större än världen.

I came back,


on a romantic spur,


for a Swedish gal!

På söndagar är här i Kraków en stor antik- och loppmarknad. Senaste söndag köpte jag ett kuriosum. Inget mindre än en nordkoreaproducerad miniflygel!

I Warszawa finns den ostalgiska affären Kultowe Dobranocki (Kultgodnattsagor) som är specialiserad på barnprogram från PRL (Polska Rzeczpospolita Ludowa, Folkrepubliken Polen). Bland dess leksaker, dvd:er, brädspel och annat minns jag att jag redan förra året under min Warszawa-sejour noterade deras lilla nordkoreanska flygel. Min gissning är att dessa massproducerades i Nordkorea och, trots de redan då dåliga relationerna mellan Nordkorea och de andra kommunistiska staterna, exporterades till andra kommunistiska stater -Polen, bland andra.

Hur som haver, har jag funnit mig en egen -och den är förtjusande!

Ljudet den ger ifrån sig är metalliskt men klart och är man snäll liknar det lite grann det karaktäristiska ljudet som är det första man hör i 100 000 Fire Flies.