Så då är man tillbaka i Stockholm. Det konstigaste med att vara här är att alla pratar svenska. Det känns alldeles för lätt! Här finns inte den där lilla barriären när man ska kommunicera, som att göra det på ett icke-modersmål innebär. Och så är man rädd för Stockholm. Stockholm har så lätt att svälja en. Att man förlora sin agens. Men första heldagen i Stockholm, igår, tillbringade jag på universitet, på biblioteket, spelandes piano och med Maria. I ett nötskal det jag vill göra i vår. Så det kändes skönt. Jag har snart läst ut Pynchons monolit Against the Day. Den är mycket lång, men inte alls lika strukturmässigt svår som Gravity's Rainbow. Väldigt intressant bok kring förra sekelskiftet om ljus, matematik och den moderna tidens framväxande.

Pynchon porträtterar så ofta naturvetarna som galna filosofer, som ser det metafysiska i atomstrukturen, elektricitetens flöde, fotografiets magi. Det är väldigt härligt, och får en att vilja läsa mer naturvetenskap.

. . .

Den elfte februari fyller Momus 50 och avslutar sin fantastiska blogg för att lägga ner mer tid på litteratur och musik. Friendly Noise anordnar ett födelsedagskalas, och alla som vill är välkomna att spela Momus och Momus-relaterat!

. . .

Igår dog J. D. Salinger. Catcher in the Rye är nog den största bokupplevelse jag har haft.

Jag satt hemma på dagen idag och spelade in två av mina favoritpoplåtar, Daniel Johnstons Grievances och Magnetic Fields 100 000 Fireflies. Jag spelar koreansk miniflygel och sjunger. Inspelningstekniken är väldigt lo-fi: mitt headsets mic in i datorn till Ljudinspelaren. Enjoy!

Jag i min lägenhet, fantasifoster aplenty

Nu är jag i Kraków. Sista vändan. Snarare än en flytt ser min hemresa ut att bli en intoning till Stockholm. Nu ska jag vara här i tio dagar. Eller så.

Min lägenhet stod helt orörd när jag återvände. Alla tre gånger jag besökt Stockholm under tiden jag bott i Kraków. Och min lägenhet i Kraków står var gång orörd när jag återvänder.

På bussen till Skavsta samtalade jag med en skotte, en ingenjör. Som arbetar i Stockholm och delar sin tid mellan Stockholm och Prestwick, där han har hustru och barn. Normalt jobbar han tre veckor, är en vecka i Prestwick, och sedan åter till Stockholm och jobbet. Han är hemma i Prestwick. Men också i Stockholm.

Jag flög till Warszawa. Åkte taxi till centralstation. Funderade på att titta förbi lägenheten i Warszawa. Åt en bit. Satte mig på tåget till Kraków. Då jag fick ett sms från en bekant som undrade ifall jag ville ta en öl, och föreslår tiden halv nio på en bar vid huvudtorget. Tåget anländer klockan 8. Varför inte?

Och direkt är man tillbaka. Torget, lägenheten, bokhandeln, folket, språket.

Kan man leva parallella liv? Kan man vara två, tre, fyra personer? Bigamister, schizofrena, polyhistorer, mångsysslare och jetsetare vet alla svaret. Klart man kan!

Vid många tillfällen i livet ställs man inför uteslutande val. Välja utbildning, välja jobb, välja flickvän, bostad, andraspråk, vänner, hobby, bok att läsa, frisyr, kläder, tankesätt, metod att hantera problem. Som skapar mönster. Liv? Personlighet?

Fullt vanligt och naturligt för inte kan en människa förbli en tabula rasa. Men hur mycket måste en människa välja? Och hur mycket måste en människa hålla sig kvar i sina val? Hur mycket måste boken du läser nu påverka ditt val av nästa?

Givetvis är här en växelverkan mellan upplevelser (det man utsätts för i sitt liv), introspektion och "tänkande" (ett organiserande och teoretiserande av upplevelserna för att kunna använda dem i andra sammanhang) och andras tankar och teorier (som bygger på deras erfarenheter, och de erfarenheter och tankar de tagit del av). För att skydda sig från att bli skadad och sårad, för att få ut det mesta av sitt liv.

Det är lätt att fastna i en tanke, en teori. Att se den som större än världen den finns i. Då blir den bara fördummande. För att läsa ett teoretiskt verk bör du vara intellektuellt hårdhudad, det vill säga att du alltid kan ställa dig utanför dess tankevärld, inte låta den svälja dig. Låta verket berika dig. Inte begränsa dig.

. . .

Jag är svensk. Jag har under hösten bott i Polen. Och jobbat på ett japanskt konstmuseum. Och jag heter Sasha. Detta frapperar ofta de jag möter. Så jag började på en artikel till den lokala studenttidningen om hur en svensk vid namn Sasha funnit sig vid det japanska konstmuseet Manggha i Kraków. (Jag blev tyvärr aldrig klar med den.)

Men jag kan polska tack vare min polskfödda mamma (och några terminer på universitetet). Mina morföräldrar kommer från Ryssland och jag fick det ständiga, diminutiva smeknamnet för att skilja mig från min morfar som var min namne. Och jag valde vid 21 års ålder att resa till Japan och studera deras tungomål ett år. Och hit kom jag för att kombinera de två. Ovanligt? Rörigt? Well, det är jag i alla fall.

Hur plastisk är människan? Det finns lite en myt om personlighet, om konsekvens. Den liknar lite myten om talang. Talang kanske finns men det är i de allra flesta fall väldigt hårt arbete som ligger bakom kunskap och gott skapande. En människas kunskaper, sätt att vara på och val är också personen. Men definiera inte bort henne där. Och låt dig inte tänka att du måste ta bort det ena för att fortsätta med det andra.

. . .

Nåväl, vi behöver ju förebilder, mönster, tankar, med ett ord -myter, dels för att kunna skapa någon slags ordning i alltets kaos, och också för att hålla någon slags kontakt med andra människor. Att endast gå efter sin inre kompass, och glömma den yttre, är väl den klassiska definitionen av vansinne..?

Men de möjliga kombinationerna, tankarna, situationerna är oändliga. Vilken frihet! Låt oss njuta!

. . .

Tadeusz Micinski skrev When choosing my destiny / I chose insanity, och Larry Coryell sjöng Open up the doors to insanity and vanity / all the time.

Vår pålagda, tillrättaläggande ordning är aldrig större än världen.

I came back,


on a romantic spur,


for a Swedish gal!

På söndagar är här i Kraków en stor antik- och loppmarknad. Senaste söndag köpte jag ett kuriosum. Inget mindre än en nordkoreaproducerad miniflygel!

I Warszawa finns den ostalgiska affären Kultowe Dobranocki (Kultgodnattsagor) som är specialiserad på barnprogram från PRL (Polska Rzeczpospolita Ludowa, Folkrepubliken Polen). Bland dess leksaker, dvd:er, brädspel och annat minns jag att jag redan förra året under min Warszawa-sejour noterade deras lilla nordkoreanska flygel. Min gissning är att dessa massproducerades i Nordkorea och, trots de redan då dåliga relationerna mellan Nordkorea och de andra kommunistiska staterna, exporterades till andra kommunistiska stater -Polen, bland andra.

Hur som haver, har jag funnit mig en egen -och den är förtjusande!

Ljudet den ger ifrån sig är metalliskt men klart och är man snäll liknar det lite grann det karaktäristiska ljudet som är det första man hör i 100 000 Fire Flies.

Gravity's Rainbow

Jag har så länge trott, kämpat för och hoppats att världen ska kunna förstås med hjälp av en slipad intelligens, en förmåga att från inget se allt. Nu är jag inte lika säker.

Det finns många saker att säga om världen. Min håg har varit av sådant slag att jag sökt förstå världen och stilla min metafysiska törst genom introspektion och spekulation, vilket bland annat fört mig till mången postmodern roman med Thomas Pynchons spekulativa historiska jätteroman Gravity's Rainbow som en av de senast avslutade.

I likhet med en historisk roman som Ecos Rosens namn berskriver den tiden den utspelar sig i som om tiden tagit slut då. Rent tekniskt kan här ske berättarhopp men den starka känslan av att jag är med i den samtida handlingen, diskussionen etc nu (1200-talet respektive 1945) är likadan. Det spekulativa elementet i sin lekfullhet, med en påhittad superraket som viktigaste historiska tillägg, och blandning mellan vad som hände, vad som kanske har hänt, vad som kunde ha hänt och vad som skulle kunna ha hänt (hade saker bara varit lite annorlunda), tillsammans med en stil som ändras efter bokens ungefärligen 400 karaktärer, samt ett ofta sömlöst skiftande mellan inre och yttre upplevelse, arbetar tillsammans för att ge boken en nästan gränslös världssyn och ontologi. När man så tillsammans ser det yttre, det inre, vad som sker och vad som skulle kunna ske, upplever jag det som en känsla av att verkligheten hela tiden skapas nu nu nu, och det skulle kan bli såhär eller sädår eller sådär och vi upplever det alla olika, med olika information, bakgrunder, agendor och förhoppningar. Det kallas tydligen ibland för hysterical realism.

Den här hysteriska, oordnade ontologin, som verkar vilja se till allt, hela tiden verkar vara ett accepterande av kaosteorin, och ett uppvärderande av hypotetiska världar. Och i sitt kaos, sin totalitet, liknar den någonstans min världssyn. Det går att förstå världen, att närma sig den, men enklare än såhär är den inte. Denna typ av världstillvändhet har jag sedan dess börjat bejaka. Och vissa känslor jag inte känt på länge väcks nu hos mig: nyfikenhet och en tro att jag kan lära mig någonting, eftersom det finns saker att lära sig.

Även om du exempelvis skulle vilja lägga all din energi på något som kan anses världsfrånvänt, så är det dels i sig en del av världen, och måste utgå ifrån världens symboler. Ingenting finns helt isolerat från resten. Och Gravity's Rainbow är kanske den bästa bok jag läst.

Jag och mormor.

På kvällen ångrade jag redan att jag inte tagit med mig någonting mer. Inte till Warszawa, där jag ska skulle tillbringa helgen, utan hit. Till Polen. Från tjugosju grader på dagen enligt tågets panel frös jag mot kvällningen då jag trött efter möbelruntflyttande, inhandlande och allmänt gnabb med mormor gick ut efter en välbehövlig öl och lite ensamhet - att vara med en så krävande människa kom lite som en chock efter att ha tillbringat så mycket tid ensam de senaste veckorna - och är idag, tillbaka i Kraków, mycket glad över att ha inhandlat en jacka. En vinterjacka, nota bene. För första gången sedan tiden började räknas.

Det var fint att vara i Warszawa. Jag känner mig trots allt så mycket mer hemma i den staden. Jag har varit där mycket. Jag har redan ställen jag tycker om - baren på Chmielna jag inte mins vad den heter, bokcaféet ner mot Wisła, antikvariatet på Krakowskie Przedmieście, skivaffären (Hey Joe), etc - men det är liksom min relation till Tokyo en relation till staden och inte till några människor. Jag går längs Wisła och är lycklig. Man säger att både Warszawa och Kraków är vända med ryggen (rumpan) åt floden, att de inte utnyttjar att de ligger längs den, och mest bortvänd är Warszawa, ena sidan är rena skogen och andra parker och trappor i flera rader att ta sig förbi för att nå floden. Och. Jag gillar det. Jag tycker verkligen om dess avkildhet. Dess stilla, bortglömda ringlande. Svallande. Är perfekt att slå sig ner och läsa vid. Att promera och tänka vid. Lugnt och stilla. Ståtligt och bombastiskt. Ensamt och ostört. Med en öl. Eller en vodka.

I Warszawa köpte jag också en rock, för att jag tyckte den var snygg, träffade min gudmor, blev intevjuad av teve (!) och gjorde ett spännande Bruno Schulz-relaterat möte(!). Såg också ett polskt punkband och blev förlolämpad av min kompis pojkvän. Gnabb med mormor, men på katolsk maner förlåts alltid allt. Och jag älskar henne.

Jag börjar närma mig slutat av Gravity's Rainbow. Otrolig roman. Får en att tänka på romanens potential och positivt spekulativa tankar om form. Och samspel mellan metafysik och fysik (snarare än att det ena ska behöva utesluta det andra). Också är det en blandning av estetiker, väldigt serietidningsaktigt bitvis samtidigt som verket på många sätt ofta liknas vid modernismens mastodontromaner (Ulusses, Mannen utan egenskaper, etc) som jag inte läst men som nu hamnar högre upp på min to do-list. Lite grann som med Brian Eno har väl Pynchon stått där som en figur som man länge känt till, man kanske inte riktigt vågat ta sig an...

Tillbaka i Kraków se'n igår alltså. Det är rejält mycket kyligare se'n förra veckan även om den utlovade snön inte torts dyka upp. En sén nattpromenad runt Błonia är hur som helst mycket trevligare i min nya vinterjacka. Skyddad (bepansrad) mot kylan, och bestyckad med mp3-spelare, känns kylan varm. Måste skaffa bra skor inför den stundande Tatra-resan bara.

Varje år kommer kylan. Och varje år kommer värmen. Och varje år glömmer vi bort hur de är. Båda gångerna. Den ena känns overklig och omöjlig under den andra och tvärtom. Det gör att vi upplever dem som på nytt varje gång. Jag ser fram emot södra Polens vinter.